Församlingsordning för Korskyrkan Älvsbyn

1. Församlingens självförståelse

Korskyrkan i Älvsbyn är en kristen församling som har sina historiska rötter i baptismen, helgelserörelsen och svensk väckelserörelse.
Viktiga bidrag till vår utveckling har även kommit från den karismatiska väckelsen och från den evangelikala rörelsen. Dessa rörelser har på nytt aktualiserat betoningen av Skriftens auktoritet, Kristi försoning, omvändelse, lärjungaskap, Andens gemenskap, utrustning och gåvor samt evangelisation och mission.

Den grundläggande identiteten som kristen församling har vi gemensamt med den världsvida kyrkan genom bekännelse till Jesus Kristus som Herre och Frälsare. Eftersom den kristna enheten enligt Bibeln tillhör församlingens kännemärken, är vi angelägna om att gestalta och bevara den och därigenom motverka alla tendenser till splittring, som visat sig vålla stor smärta och mycket lidande.

Till sin natur är församlingen en gemenskap samlad kring Jesus Kristus som Herre och Frälsare (Matt 18:20). Vår gemenskap består »i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och i bönerna» (Apg 2:42) och i evangelisation (Apg 2:47). Församlingen utgörs av alla som bejakat Guds kallelse till tro, dop och lärjungaskap och därmed hör Kristus till (Gal 3:26-29).

Församlingen är Jesus Kristus synliggjord och förkroppsligad i världen. En av de mest betydelsefulla bilderna för detta är »Kristi kropp» (Rom 12, 1 Kor 12, Ef 1:22-23). I sin existens är församlingen ett synligt tecken på Guds rike och i sin funktion i världen ett redskap för detta rike. Församlingen har alltså en dubbel sändning, nämligen att vara och att göra. Den helige Ande utgör stödet för både existens och funktion.

Jesu Kristi församling finns i världen och är till för världen. Församlingen är ur teologisk synpunkt i första hand en organism, men den är också både ur sociologisk och teologisk synvinkel en organisation. Både som organism och organisation har församlingen att forma sina strukturer och funktioner. Utifrån denna dubbla identitet har församlingen att söka sin roll i tidens och rummets värld. Församlingens yttre strukturer är inte låsta till bestämda historiska och sociologiska mönster utan måste ständigt prövas och förändras.

2. Församlingens liv
Församlingens existens i världen har många olika livsformer, men alla är de vittnesbörd om Guds liv och välgärningar. Sedan fornkyrkans tid har detta liv beskrivits med hjälp av tre bibliska begrepp: gemenskap (koinonia), vittnesbörd (martyria) och tjänande (diakonia). Församlingens liv kommer också till uttryck i gudstjänsten och i gemensamma tillämpningar kring exempelvis ekonomi och moral. De konkreta uttrycken för allt detta varierar och betonas olika över tid och rum, eftersom det är ett andligt liv som pulserar och har skiftande yttre förutsättningar.

2.1 Församlingens liv är gemenskap
Ett kristet liv innebär ett liv i överlåtelse till Kristus och till hans församling. Vägledda av Guds ord bär församlingens medlemmar varandras bördor, har ett förlåtande sinnelag, ber för varandra och söker tillsammans andlig mognad. Med församlingsgemenskap avses såväl faktisk delaktighet i samma frälsning genom dop och nattvard som byggande av nära relationer mellan människor i församlingen. Denna gemenskap fördjupas och vidgas genom ett aktivt deltagande i sammankomster och en ömsesidig omsorg om varandra.

Församlingens gemenskap praktiserar full jämlikhet mellan män och kvinnor. Det betyder bland annat att kvinnor har på lika villkor tillträde till alla former av ledartjänster i församlingen och att kvinnors erfarenheter tas medvetet tillvara i församlingens liv och uppdrag. Detta är inte bara en lämplighetsfråga i samhället utan tillhör enligt apostolisk undervisning frälsningens fullhet (Gal 3:26-29).
2.2 Församlingens liv är vittnesbörd
Församlingen har ansvar för att föra evangeliet till jordens alla delar
(Apg 1:1-8) och bära vittnesbörd i vardagslivet (1 Petr 2:11-17, 3:13).
Olika former av vittnesbörd är en fundamental del av församlingens totala liv. En församling som inte förkunnar evangeliet lever i ett förnekande av sin Herre. Drivkraften till vittnesbördet är inte socialt medlidande eller en kulturell upplysningsiver. Den avgörande anledningen ligger i påskens erfarenheter: Jesus lever och han sänder sina lärjungar att vittna om sin seger (Joh 20:20-21). Därför tillhör mission och evangelisation församlingslivets innersta väsen och den får inte ses som en extra ansträngning vid sidan om det ordinarie livet.

Kyrkans historia innehåller berättelser om många vittnen som för bekännelsens skull fått ge sina egna liv. Dessa martyrer inspirerar församlingen till ett troget vittnesbörd i dag (Hebr 12:1-4).

2.3 Församlingens liv är tjänande
Fullheten i kristet liv består i ödmjukt tjänande för andra. Församlingen lever i världen för att tjäna, inte för att uppnå prestige eller välstånd. Därför ligger
det avgörande kriteriet vid utvärdering av församlingen inte i tillväxt eller gott rykte utan i tjänsten. Tjänstens nåd är av Kristus given till varje troende (Ef 4:7) och inte bara till en inre cirkel i församlingen. Ingen medlem är utan en tjänst och alla har också en nådegåva att utföra den. Varje kristen skall därför ge sitt bidrag till det gemensammas bästa (1 Petr 4:10). Anden fördelar gåvorna i sin frihet (1 Kor 12:4), men vår del i detta är att upptäcka gåvan och utöva vår tjänst till ära för den Uppståndne (Ef 4:7-8) och till församlingens uppbyggelse (Ef 4:12). Församlingens tjänst är inte enbart inåtvänd utan innefattar också ett ansvar för kärlekens gärningar i världen.

I Kristi efterföljelse måste församlingen älska sin nästa (Luk 10:25-37) och ta ansvar för den skapelse hon fått att förvalta. Även aposteln Jakob betonar den praktiska kristendomen genom sin definition av »religion» (Jak 1:27) och kritiserar skarpt de rikas självupptagenhet (Jak 2:1-10). Församlingens sociala omsorg innefattar också profetisk kritik av all orättvisa (Jes 1:17). Trohet mot Kristus bör i ett överflödssamhälle innebära en radikal prövning av livsstilen och ett otvetydigt avståndstagande från materialistiska livsvärden. Genom evangeliets kraft tror församlingen att den rike befrias från sin girighet och själviskhet, medan den fattige befrias från sin utstötthet och hopplöshet.
Evangelisation och social omsorg är åtskilda, men jämbördiga. De är inte identiska, men däremot oskiljaktiga.

2.4 Församlingens liv formar en levande gudstjänst
Gudstjänst är ett möte mellan Gud och människor, där var och en är delaktig i ett andligt skeende. Återkommande moment i gudstjänsten är skriftläsning, förkunnelse, nattvard, bekännelse, bön, lovsång och insamling av ekonomiskt stöd. I gudstjänsten möter församlingen Guds tilltal, hör hans kallelse, lär känna hans vilja och får svara ja på hans kallelse. Den helige Ande verkar i gudstjänsten både genom frihet och ordning.

Särskilda gudstjänsthandlingar är:
2.4.1 Vigselgudstjänst
Äktenskapet är instiftat av Gud. Ett kristet äktenskap tillhör både skapelseordningen och Guds frälsningsordning (Ef 5:21-33). Äktenskapet konstitueras i detta sammanhang genom kärlek, vigselgudstjänst samt samlevnad. Äktenskapet är därför inte enbart en enskild angelägenhet utan ingår i församlingens gemensamma liv. Församlingen värnar om äktenskapet och stöder denna levnadsform. Ur juridisk synvinkel konstitueras ett äktenskap av att mannen och kvinnan på vigselförättarens fråga samtycker till äktenskap, vigsel- förättarens tillkännagivande och att detta sker inför minst två vittnen. Det övriga kring en vigsel tillhör den gestaltning av kristen tro som församlingen vill ge kring ett ingående av äktenskap.
2.4.2 Barnvälsignelse
Föräldrar bereds möjlighet att bära fram sina barn i församlingens gemenskap för att ta emot Guds välsignelse och tacka för Guds gåvor (Mark 10:13-16). I barnvälsignelsen uttrycker församlingen sin övertygelse att barnen tillhör Guds Rike. Den syftar till att barnen skall växa upp i församlingens gemenskap och finna vägen till en personlig tro, bekräfta denna sin tro och låta döpa sig. Akten är ett uttryck för församlingens omsorg om barnen och familjerna.

2.4.3 Begravningsgudstjänst
I begravningsgudstjänsten uttrycker församlingen sin tro på att liv och död vilar i Guds händer (Joh 11:25, Luk 20:38). Den är ett tillfälle att beakta skapelsens begränsning och dödens allvar, uttrycka sin sorg och saknad samt säga farväl. Begravningsgudstjänsten är också en förkunnelse om församlingens tro på uppståndelsen. Vid begravningsgudstjänst står församlingens pastor till förfogande som officiant.

2.5 Församlingens liv formar ett gott förvaltarskap
Bibeln säger och kristen tro bekänner att allt ytterst tillhör Gud
(Kol 1:16-17). Detta innebär att allt vi har är Guds gåvor som skall förvaltas inför honom. I församlingen får vi hjälp att söka Guds vilja i förvaltandet av vår tid, våra relationer och resurser.

Offrande till församlingen är ett uttryck för förvaltarskap.
Allt givande är frivilligt. Bibelns gammaltestamentliga modell med tiondegivandet är en god princip (Mal 3:10), men nya testamentets undervisning sätter inte gränsen där för givandet (2 Kor 9:6-8). Ett gott förvaltarskap är i Bibeln ett uttryck för och en bekännelse att allt tillhör Herren.

2.6 Församlingens liv formar Kristus-präglade dygder
Livet i församlingen får alltid moraliska konsekvenser. När Kristus är Herre i en människas liv påverkas tankar och handlingar av honom, hans sinnelag och kärlek. Då utmanas den kristne att ständigt överge oförsonlighet, avund, bitterhet, högmod, girighet och de handlingar som är uttryck för detta, exempelvis förtal, intriger, misstänksamhet, strider och ett egoistiskt levnadssätt. I stället odlar de kristna med Andens hjälp kärlek, tålamod, vänlighet, godhet och trofasthet. Detta tar sig uttryck i förståelse, generositet, öppenhet, uthållighet, ärlighet, uppriktighet och vänskap (Gal. 5:16-25).
Församlingens liv bygger på den personliga Kristusefterföljelsen. Varje medlem är kallad att vara en lärjunge till Jesus och gå i hans fotspår i världen (Matt 16:24).

3.0 Församlingens uppdrag

Församlingens funktion i världen är att vara ett redskap för Gud och hans frälsningsverk. Detta uppdrag omfattar en rad verksamheter som utgör delar av en helhet.

3.1 Att vara mission
Församlingens uppdrag är att göra Jesus Kristus känd och mottagen som Herre och Frälsare (Matt 28:18-20). I den helige Andens kraft bär församlingen därför på olika sätt vittnesbörd om Faderns frälsningsverk genom sin Son. Församlingen vill hjälpa människor att omvända sig och genom dopet bli en del av Guds folks gemenskap, som bekänner och tillber den treenige Guden. Överallt där denna sanna tillbedjan inte finns existerar utmaningen till evangelisation och mission. Missionsfält finns alltså både mycket nära och på annat håll. Kristen mission ingår i Faderns sändning (missio Dei) av sin Son, och Sonens sändning av Anden, som utrustar lärjungarna att gå med hela evangeliet till hela världen (Apg 1:8).
Modellen för en dynamisk mission finns därför i Jesu liv och verksamhet (Joh 17:18, 20:21, Fil 2:5-11). Därför är församlingen kallad att såväl vara mission som att missionera. Församlingen är inte ett mål i sig själv. Den är ett uttryck för och ett redskap för Guds rike. Till dess väsen hör att vara sänd och att sända ut. All mission skall därför vara förankrad i församlingen och innebära att församlingar planteras och byggs. All mission syftar till att förverkliga Guds vilja på jorden. Utifrån den gudomliga sändningsprocessen i världen innebär mission i praktiken att gå över gränser – geografiska, kulturella, sociala och religiösa – för att i nya sammanhang ge vidare det apostoliska vittnesbördet om Jesus Kristus bland dem som inte tror

(Rom 10:13f). Vittnesbörd och diakoni är olika aspekter av missionsuppdraget som hör samman och kompletterar varandra. Mission betyder också ett ömsesidigt utbyte mellan församlingar och kyrkosamfund i andra länder.

På olika sätt utgör mission ett brobyggande mellan församlingen och världen. En missionerande församling blir ett tecken på enhet och försoning i en splittrad värld. Församlingen vill motivera och skapa förutsättningar för ett personligt missionsengagemang bland sina medlemmar. Det kan exempelvis gälla förbön, ekonomiskt och praktiskt stöd samt missionärstjänst nationellt eller internationellt.
3.2 Att arbeta diakonalt
Med respekt för varje enskild människa – oavsett ras, position, sexuell läggning, religion eller politisk åsikt – är det församlingens och den kristnes ansvar att genom barmhärtighet och solidaritet möta människan och hennes utsatthet. Denna diakonala grundhållning har sin främsta förebild i Jesus Kristus. Han både undervisar om och visar medmänsklig omsorg (Matt 25:31-46, Joh. 13:12-15). Utifrån lokala behov och församlingens förutsättningar uttrycks också diakonin genom en planerad och strukturerad verksamhet. Det kan vara arbete bland missbrukare, psykiskt sjuka och deras anhöriga, integrationsarbete bland invandrare, flyktingar och funktionshindrade, sorge- och anhöriggrupper, arbete tillsammans med arbetslösa, besöksgrupper inom kriminalvård, äldreomsorg med mera. Ofta är det både önskvärt och nödvändigt att församlingar och samhälle tillsammans utför det diakonala arbetet, exempelvis RIA, Kyrka på stan och Sjukhuskyrkan. Det diakonala arbetet kännetecknas framförallt av barmhärtighetens och solidaritetens gärningar men diakonin är till sin karaktär också själavårdande och pedagogisk. Diakoni är inte enbart omsorg uttryckt i möten människor emellan. Diakonin har också en profetisk funktion. Ett enträget arbete för mänskliga rättigheter, fred och försoning, jämställdhet, demokrati och hushållning av jordens resurser.

3.3 Att föregripa Guds framtid
Församlingen är inte likställd med Guds rike. Med Kristus har Guds rike redan kommit, även om dess fullkomning sker vid hans återkomst.
Guds makt upprättas dock redan nu i dem som förts in i Sonens rike (Kol 1:13). Församlingen kan då bli ett vittnesbörd om och ett redskap för Guds rike, när de kristna i lydnad följer Guds vilja. Denna tanke på församlingen som en föraning av Guds rike anger alltså hennes tjänst i världen. Allt liv i församlingen ska föras in under Guds vilja. Församlingen är alltså den form som Guds rike tagit just nu men som sådan är den en ofullkomlig manifestation av Guds framtid. Vissheten om att gudsrikets fullhet kommer, gör att vi också kan härda ut med bristerna.

Församlingens längtan efter Jesu återkomst präglar hennes närvaro i världen. Hon bär hopp om nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor (2 Petr 3:11-13) och hon bär Anden som en försäkran om frälsningens fullbordan (Ef 1:14). Detta levande hopp kommer till uttryck på olika sätt, till exempel i undervisning och förkunnelse, i tecken och under, i kamp för rätt och rättvisa, i solidaritet med små och svaga, i trohet mot Gudsrikets etik och i en glädjefylld väntan på Kristus.
3.4 Att verka för Kristi kyrkas synliga enhet

Församlingens enhet är grundad i den evige Gudens enhet (Ef 4:1-6) och i Kristi kors (Ef 2:11-17). Eftersom Gud är en, ska också hans folk vara enat (Joh 17:11-12). Man kan inte multiplicera Guds församling mer än man kan multiplicera Gud själv. Enheten är också förankrad i Jesu frälsningsverk. De synder som skiljer människor är försonade. Splittring mellan kristna är därför en skymf mot Jesu gärning på korset. Att inte vilja umgås med andra kristna är att leva mot evangeliets sanning (Gal 2:14). Kristen enhet är inte likformighet.
Det finns istället en mångfald i enheten, genom skillnader i tjänster (1 Kor 12:4-6), men också i åsikter av mindre betydelse (Rom 14). Även trons formuleringar och formerna för gudstjänstlivet kan skifta. Enheten har bara sin gräns där väsentliga delar av biblisk och historisk kristen tro står på spel

(Gal 1:6-12). Enheten kan inte skapas av människor, men det är vårt ansvar att bevara och gestalta den grundläggande enhet som Anden givit. Det skall enligt den apostoliska uppmaningen ske med ivrig ansträngning (Ef 4:3).
Enhetssträvanden är ständigt aktuellt både i församlingen och mellan församlingar.

Korskyrkan samarbetar i Evangeliska Frikyrkan och dess regionala organ Kristen Samverkan Nord.
Församlingen känner och vill också uttrycka sin samhörighet med den övriga kristenheten. Detta sker genom att församlingen samarbetar och låter sig representeras i olika lokala och regionala ekumeniska organ, för att tillsammans med andra arbeta för församlingens synliga enhet och förverkliga det gemensamma uppdraget.

4.0 Församlingens kraftkällor
För att fullgöra sin kallelse brukar församlingen de nådemedel och andliga resurser som står till hennes förfogande.
4.1 Guds ord
Gud har tagit initiativet att uppenbara sig för människan (Hebr 1:1f). Församlingens kännedom om den personlige Guden kommer genom Bibeln. Kristus, det inkarnerade Ordet, är känd hos oss genom det skrivna Ordet (Joh 1:1-3, 14). Bibelns auktoritet uppstår ur det faktum att den förmedlar Guds uppenbarelse i Kristus. Kristus själv har bekräftat Bibelns auktoritet.

Tro på Bibeln är därför ett tecken på lydnad mot Kristus. Den kristna församlingen närmar sig Bibeln i trons Ande. Frälsningens liv är alltid beroende av ett svar på evangeliet.
Guds auktoritativa uppenbarelse i Bibeln är inspirerad av den helige Ande (2 Tim 3:16-17). Mänskliga författares ord är samtidigt Guds Ords. Bibeln är Guds skapelse utan fel i allt som den påstår och enda ofelbara rättesnöre för tro och liv. Den är yttersta norm, överordnad traditionen, förnuftet och erfarenheten, i alla frågor som gäller tro och liv. Bibeln är därför församlingens grund.

Bibeln leder rätt i sin undervisning (Ps 119:105). Tolkad i sitt historiska sammanhang, i enlighet med sitt syfte och under Andens upplysning är Bibeln trovärdig i allt som den lär. Ingen mänsklig tolkning av Bibeln kan däremot gälla som ofelbar. Förståelse av Bibeln skapas främst genom församlingens lydnad av Guds Ord. Kunskap om församlingens sammanhang är då avgörande för en rätt kommunikation av Guds Ord till samtiden. Uppenbarelsen måste bli förstådd.
4.2 Dopet
Dopet är en gåva, en del av evangeliet och en av de heliga handlingar som församlingen förvaltar på Herrens befallning och som människan får ta emot i tro (Matt 28:19-20). Därför intar det en central plats i såväl förkunnelse som praxis.
Dopet hör samman med Kristi frälsningsgärning, hans liv, död och uppståndelse (Rom 6:3-11). Det är en försäkran om att vi genom tron på Jesus är delaktiga i försoningens nåd och uppståndelsens kraft till ett nytt liv. Dopet är människans svar på Guds kallelse till omvändelse och ett nytt liv (Apg 2:38). I dopet förenas människan med Jesus Kristus i hans död och uppståndelse. I dopet bekänner människan Jesus som Herre och där möter Herren människan med sin förlåtelse och nåd (1 Petr 3:21-22). Dopet uttrycker därför en djup gemenskap med Kristus (Gal 3:26-29).
Församlingen praktiserar dop genom nedsänkning efter personlig bekännelse om tro på Jesus Kristus.

4.3 Nattvarden
Nattvarden aktualiserar Jesu Kristi försoningsoffer för vår skull.
Den uttrycker vår delaktighet i Jesus Kristus och försäkrar att vi genom tron på honom har syndernas förlåtelse, gemenskap och hopp (1 Kor 10:16-17). Vi kommer till Herrens bord för att det andliga livet skall förnyas och den kristna gemenskapen fördjupas och det kristna hoppet proklameras (Apg 2:46).

Till nattvarden inbjuds alla som tillhör Jesus Kristus och vill leva i gemenskap med honom. Den som lever i ohederlighet, otukt eller oförsonlighet utesluter sig själv från måltiden (1 Kor 11:27-28). Omvändelse och bikt öppnar alltid vägen till förnyad delaktighet i nattvardens mysterium.
4.4 Den heliga Andens verk och gåvor
Utan den heliga Anden är Gud avlägsen, stannar Kristus i det förflutna, blir evangeliet tomma ord, är församlingen bara en organisation, mission propaganda, gudstjänst en gruppterapi och kristet liv en slavmoral. Men i Andens vind har kosmos uppstått (1 Mos 1:2) och genom sin Ande förnyar Gud ständigt skapelsen och är nära oss (Ps 104:30). Genom samma heliga Ande är den uppståndne Kristus hos oss i dag (Joh 14:16-20), är evangeliet en kraft till frälsning (Rom 1:16), återspeglar församlingen gemenskapen inom Gud själv (Joh 17:21-23), är mission ett hoppfullt tecken i världen (Apg 2:6), är gudstjänst både åminnelse och föregripande (1 Kor 11:26) och kristet lärjungaskap ett liv i ljuvlig frihet (2 Kor 3:17).
Anden upplyser oss om kunskapen om Gud, främst genom att ge vittnesbördet om Kristus till världen (Joh 15:26-27). Andens verk är helt beroende av Kristi upphöjelse, varigenom Anden kan ge oss resultatet av Kristi död och uppståndelse (Apg 2:33).
Den helige Ande får därför aldrig skiljas från Kristus. Därmed är Anden verksam i hela tillägnelsen av frälsningen (1 Kor 12:3, 13) och i helgelsen (Gal 5:22-26). Alla kristna har på detta sätt fått Andens gåva genom att tillhöra Kristus. Det finns också en utrustning genom Anden bestående av olika gåvor. Sammanhanget för dessa gåvor är församlingen, som är Andens område. Andens tjänst i gudomen är att ständigt ge människan en erfarenhet av nåd. En karismatisk erfarenhet är således en erfarenhet av den helige Ande. Det är ett medvetet möte med den kärlekens Gud som är här och nu (Rom 5:5).

Personliga erfarenheter av Anden ger bland annat ny glädje, ny kraft i tjänsten, frimodighet i bön och tillbedjan, styrka i frestelser och öppenhet för manifestationer av Guds helande och befriande nåd. I vår andliga tradition finns en utmaning till full överlåtelse åt Herren, som är Anden. Församlingens liv som Andens tempel är möjligt, därför att de kristna som utgör detta tempel är omslutna och uppfyllda av Anden som helgar dem (1 Petr 2:5, 1 Kor 3:16f). Församlingens kallelse att vara Guds folk i världen förverkligas genom att Anden leder sitt folk och utrustar och sänder de troende till olika uppdrag (1 Petr 2:10f, Apg 1:5-8). Församlingens synliga strukturering som Kristi kropp sker i och genom Anden. Herren ger olika sorters gåvor åt alla kristna till enhet i mångfald och till uppbyggelse av församlingen, så att den växer både internt och externt (1 Kor 12, Rom 12:4-8).
Därför strävar vi efter att mångfalden i uttryck av Andens gärningar ska finnas i gudstjänst, vittnesbörd och diakoni.
4.5 Bikten – försoningens kraft
Bikt är att inför en själavårdare/pastor i avskildhet bekänna synd som man har begått och att genom honom/henne få tillsägelse om Guds förlåtelse. Vilken förtroendevärd kristen som helst kan ta emot bekännelsen och avlösning, men det är viktigt att veta, att en person som inte är avskild till församlingstjänst inte har tystnadsplikt.
Biblisk grund för denna praktik finns bland annat i Jesu ord till lärjungarna: Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna (Joh 20:22-23) och i den apostoliska uppmaningen att bekänna synderna för varandra (Jak 5:15- 16). Bikten har två moment: bekännelse och avlösning. Bekännelsen kan vara resultatet av ett akut behov eller av en längre samtalskontakt. En sann bikt utmärks av att den som vill bikta sig har drivits till det av sitt eget inre.
När en ärlig och frivillig bekännelse föreligger kan en förbehållslös och ovillkorlig avlösning ges. Denna har sin grund i och sin kraft från Guds ord (Luk 5:20, 1 Joh 1:9). Att bikta sig regelbundet är att mer medvetet gå in i gemenskapen med Gud och människorna.

5. Församlingstillhörighet
Medlemskapet i församlingen har sin grund i en personlig tro på Jesus Kristus som Herre och Frälsare samt dop i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Medlemskapets mening är ett liv i Kristi efterföljd och en överlåtelse till församlingens gemenskap och uppdrag i världen.

5.1 Vägen till medlemskap
Kristenblivandet är ett skeende som innefattar både andliga erfarenheter och lärande. Den undervisning som sker i församlingens olika samlingar har till syfte att skapa tro på bibelns budskap, till omvändelse, dop och ett växande i tron tillsammans i församlingens gemenskap.

Medlemskap i församlingen kan förvärvas:
• genom dop på bekännelse av tro.
• genom öppet medlemskap, vilket innebär att församlingen mottager som medlem dem som bekänner sig tro på Jesus Kristus som Herre och Frälsare, även den som kommer från annan kristen tradition än baptistisk. Medlemskap från församling i annan kristen tradition upphäver inte församlingens egen identitet som baptistisk.
Det är ett uttryck för att församlingen respekterar andras väg till församlingstillhörighet.

5.2 Medlemskap kan upphöra
• genom flyttningsbetyg till annan församling
• genom begäran om utträde ur församlingen
• genom uteslutning då medlem befunnits sakna de förutsättningar för medlemskap som ovan anges.
• eller genom att stadigvarande ha flyttat från orten och ej längre anses ha
möjlighet att delta i församlingens verksamhet.

5.3 Medlemskapsärenden
Församlingsledarna har huvudansvaret för ärenden kring medlemskap. Den som önskar bli medlem i församlingen anmäler detta till pastor eller annan församlingsledare, som genom samtal klargör församlingsgemenskapens innebörd och presenterar församlingsordningen. Församlingen beslutar om nya medlemmar och dessa hälsas välkomna i församlingsmöte/gudstjänst.

5.4 Medlemsomsorg
Församlingsledarna har ett särskilt ansvar för omsorgen om dem som är medlemmar i församlingen. Men denna omsorg förutsätter alla medlemmars ömsesidiga tjänst och ansvar för varandra (Ef 4:16, Hebr 12:15). Församlingsledarna skall aktivt hålla kontakt med medlemmarna, särskilt dem som av en eller annan anledning inte deltar i gudstjänst- och vardagsgemenskap i församlingen.

Medlemskap i församlingen fördjupas genom att man ger och tar emot praktisk hjälp att växa och mogna som människa och kristen. Det är särskilt viktigt att uppmärksamma och möta de mänskliga behov som uppstår vid kriser, ohälsa, arbetsbelastning, ensamhet och förändringar av olika slag. Omsorg om varandra innefattar också etisk och moralisk vägledning. Genom att medlemmarna håller igång ett levande samtal om vad som rätt och fel, byggs ett moraliskt medvetande upp i församlingen. När någon medlem med vett och vilja lever i synd eller förkunnar falsk lära har församlingen ett ansvar att ge personlig vägledning som syftar till omvändelse och upprättelse. Ordningen som anges i Matt 18:15-18 är ett grundmönster för hur processen kan gå till för att »vinna» tillbaka den som lever orätt eller förkunnar andra frälsningsvägar. Grundprincipen för alla former av omsorg om medlemmarna i församlingen är sanning och kärlek i förening.

6.0 Organisationsmodell: förening
Korskyrkan har som organisationsform valt en modifierad form av föreningsmodellen inom svensk tradition. Det innebär att församlingen som juridisk person är en ideell förening i samhället och att den gängse föreningsstrukturen har kompletterats med tjänster och organ som svarar mot församlingens identitet som Kristi kropp. Genom tydliga stadgar, regelbundna församlingsmöten, styrelse och föreståndare i en församlingsledargrupp eftersträvas allas fulla delaktighet i beslut och ansvar.

6.1 Organisationsstruktur
Denna församlingsordning är kompletterad med antagna församlingsstadgar som i detalj reglerar församlingens yttre former och organisation.

7. Ändring i församlingsordningen
Förslag om ändring i församlingsordningen skall lämnas till församlingsledarna/styrelsen minst två månader före årsmötet. Församlingsledarna och styrelsen skall med ett gemensamt utlåtande överlämna förslaget till församlingen.
För ändring i församlingsordningen fordras att minst två tredjedelar av de röstande vid två på varandra följande församlingsmöten, varav ett årsmöte, röstar för ändringen. Mellan dessa möten skall minst en månad ha förflutit.

(Senast reviderat 2011.01.29)